Dagarna flyter ihop.
Jag minns inte riktigt.
Jag bet ihop utåt, men rasade invändigt. Tårar, ilska, sorg och rädsla trängdes inombords.
Jag var ofta arg på mina närmaste. Riktigt arg.
Så fruktansvärt besviken på att livet redan var på väg att ta slut.
Jag såg rullstol, trapphiss, vit käpp och sjukhusvistelse framför mig.
Allt blev svart.
När jag fick mitt första barn så fick jag en förlossningsdepression, som jag vägrade erkänna.
Men tankarna om att få lämna tillbaka barnet på BB fanns där. Kände mig iakttagen, som om det hela tiden fanns någon som kollade mig, om jag klarade av att vara mamma.
Jag älskade flickan i min famn, men kände mig oförmögen att tåla skrik och gråt.
Jag tillät mig aldrig sova, för hon skulle säkert snart vakna.
Att gå ut var ett mastodontuppdrag, för tänk om hon skulle börja gråta, eller ännu värre, skrika. Och så skulle jag kanske inte kunna trösta henne.
Det tog mig ett år att landa, att komma till insikt om hur bra jag är på att vara mamma, till just min dotter.
Det var ingen som hade berättat för mig att det kunde bli så här, och att be om hjälp var uteslutet, det skulle vara att erkänna mig besegrad.
När jag väntade barn nummer två, min son, så hade jag ett inre lugn och trygghet.
Jag visste att det skulle kunna bli kaos igen, men jag visste också att jag skulle klara av det.
Jag såg fram emot en mammaledighet som jag skulle njuta av. Det där första året med dottern är bara en dimma, så nu skulle jag äntligen ge mig själv tid att bara få vara mamma.
Så var tanken.
Så kom kallelsen till MR. Magnetkamera.
Jag minns att jag var där. Att jag blev stucken sex eller sju gånger innan dom fick in en nål till kontrasten.
Mamma satt i väntrummet.
Och jag var alldeles tom. Och kall.
Stilla i det där röret i nästan två timmar.
Sen åkte vi hem.
Och väntade.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar