Livet fortsatte. Dagarna gick.
I samma veva får jag en remiss till endokrinologen i Malmö för att utesluta förändringar i hjärnan, då jag hade ett väldigt högt värde av ett ämne som heter prolaktin.
När jag träffar läkaren nämner han i förbifarten att det finns en del förändringar i centrala nervsystemet som han hoppas att jag ska kolla upp.
Iskallt svarar jag att jag utreds för MS.
Ja men så bra, tycker han.
I nästa stund berättar han för mig att det finns en tumör i min hjärna. På hypofysen. Så nu får du medicin och så hoppas vi att den inte växer.
Hör av dig om du blir sämre.
Eftråt gick jag och mamma och köpte julklappar.
Det var den 9 december 2013.
En vecka senare börjar jag se dubbelt.
Allting blir suddigt. Texten i godnattsagan flyter ihop, tevebilden börjar flytta på sig. Jag trampar fel för att jag inte kan fokusera på vägen, golvet.
Bilen blir stående, jag vågar inte sätta mig bakom ratten längre.
Jag ringer endokrinologen och frågar om det kan vara en biverkning på den nya medicinen, men får reda på att det nog beror på något annat. -Visst var det så att du utreds för MS?
Julen står för dörren.
Då när man är ledig några extra dagar. Då när man ska koppla av.
I min hjärna är det kaos.
Jag gråter mig fördärvad. Minsta lilla motgång blir till oöverstigliga berg.
Jag blir arg, riktigt arg, för minsta lilla sak, och jag kan inte kontrollera mina känslor.
Utåt syns inte ett dugg.
Ingenting.
Den 23 december, 16,30, ringer telefonen.
Stunden har etsat sig fast och den kommer jag alltid bära med mig.
Jag hör läkarens röst.
Jag hör vad han säger.
Kan inte ta in att det handlar om mig. Visst är det så att vi pratar om någon annan?
Kan jag ha förvillat dom med mina symtom?
Men så hör jag det igen;
- Vi har fått svaren på din MR och den visar flera plack, ärr, i din hjärna.
- Vi ska göra en LP, lumbalpunktion, för att vara på säkra sidan, men med största sannolikhet så kan vi konstatera MS, Multipel Skleros.
Efteråt ringer jag mamma. Och pappa.
Och tårarna vill aldrig ta slut.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar