Julen passerar.
Nyår.
Jag minns helt ärligt inte vad vi gjorde.
Ett nytt år. 2014.
Vi håller på som idioter hemma, lillebror ska döpas den 4 januari.
Sambon städar, jag lagar mat dygnet runt. Har fått för mig att vi ska servera dopgästerna på pulled pork och potatisgratäng, så ugnen går non stop.
Kroppen är spänd som en fiolsträng och tårarna bränner innanför ögonlocken men jag bara kör på.
Efteråt tar allting slut.
Kroppen stänger av och dagen efter dopet reser jag mig inte ur sängen.
Gråter.
Förbannar.
Och så tankarna på att det kanske blivit fel någonstans. Jag kan inte ha MS. Jag måste ha lurat dom på något sätt. Har jag varit helt ärlig?
Har jag verkligen lyckats förvrida huvudet på läkare och sköterskor?
Kallelsen till lumbalpunktionen kommer.
Jag fasar för provet.
Att bli stucken i ryggen är hemskt! Det kan gå så fel.
Oroar mig jättemycket inför dagen, har för mig att det var den 12 januari.
Mamma följer med mig.
Håller mig i handen.
Tårarna rinner. Jag skakar.
Känner mig patetisk. Ett nålstick, liksom?!
Efteråt får jag ligga kvar en dryg timme för att inte bli dålig och för att se så att jag mår bra.
Öm i ryggen.
Känns som om sprutan sitter kvar.
Men nu är det gjort. Stegen är lättare på vägen ut.
Ny väntan.
Till slut tar mamma tag i det, ringer neurologen för att få besked. Jag håller på att förgås av oro inför provsvaret.
Samma dag, eller om det var dagen efter, ringer en sköterska upp mig.
Meddelar provsvaret.
Pratar med mig.
Frågar hur jag mår. Vad jag tänker.
Berättar för mig att det kommer att finnas ett team runt om mig som kommer att ta hand om mig, hon är en av dom.
Vi bestämmer en dag som vi ska träffas och pratar mer om MS. Multipel Skleros.
Om mig. Om min sjukdom.
Det handlar faktiskt om mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar